Idag hade jag en intressant diskussion med en kvinna om att vara här och nu och gilla läget. Vi pratade om det utifrån ett yogiskt perspektiv, för det är väl egentligen just det som yoga handla om. Att lättare acceptera ett här och nu. Vara i det. Gilla läget. Och i bästa fall njuta av det. Jag har hållit på med yoga i över 15 år och ändå har jag svårt för att gilla läget. I alla fall när det är kris som det är nu i världen och för mig själv på olika plan. När livet är lätt då har jag lätt för att stanna upp och njuta. Att fascineras av det lilla. Men när det är svårt blir att vara här och nu så mycket svårare för mig. Kanske är det så för alla. Men någonstans, långt inne i mig, hör jag en viskande röst som säger att det blir bättre. En röst som säger att jag kan ha tillit till att allt går vidare. Utvecklas och ändras kanske. Men det går vidare. Den rösten tror jag yogan har lärt mig. Nu behöver jag mest öva på att faktiskt lyssna på den svaga viskningen när det är som allra mörkast.

 

undefined