Jag sitter här och funderar på oss människor. Vad som får oss att göra som vi gör mot oss själva och mot varandra. Vi är beroende av andra människor. Det märker jag tydligt att jag är och det är Coronas förtjänst att jag förstår att jag behöver andra människor. Mer än vad jag har trott. För jag tycker om att vara ensam, men jag behöver andra människor. Mina möten med andra människor är mycket färre än i vanliga fall. De flesta möten sker via en skärm. Och det är inte samma sak för mig. Att kommunicera via en skärm. Jag kan inte känna in personen på samma sätt, kan inte läsa alla signaler, kommer inte lika nära. Det är såklart mycket bättre att umgås via skärm än att inte umgås alls…men jag tycker om fysiska möten. Det har jag lärt mig de här månaderna. Jag har också lärt mig, eller håller på att lära mig, att vara snäll. Snäll mot mig själv och snäll mot andra. Jag har varit stressad över hur Corona har drabbat mitt företag och hur jag ska kunna försörja mig, det har gjort mig väldigt fokuserad och avskärmad. Det är inte en person jag vill vara. Jag vill se människor, se människors styrkor och fokusera på dessa. Vi har alla människor styrkor och svagheter och jag kan välja vad jag fokuserar på hos en annan människa. Vad jag fokuserar på hos mig själv. Det är så lätt att lägga saker som händer på någon annan, både bra saker som händer och mindre bra saker som händer. Att det beror på någon annan att jag är glad eller att jag är ledsen. Men jag har makten över mig själv. Jag väljer hur jag går vidare från jobbiga saker. Och jag vill gå ur den här krisen utan att ha stött bort människor. Jag vill finnas för de som behöver mig just nu. För mig börjar hela krisen lugna ner sig, jag har nya uppdrag på gång till höst och jag har börjat hitta en väg framåt för mig. Jag hoppas att du har en bra väg framåt för dig! Och att vi tillsammans kan ta hand om varandra!

 

undefined